Texel har högst tillväxt och ger bäst slaktkropp av alla fårraser i Sverige. Styckdetaljerna från Texel och Texelkorsningar är svårslagna med djupa kotletter, stor innerfilé, stora stekar och välfyllda bogar.

Tack vare sina goda köttegenskaper och höga tillväxt utnyttjas den i korsningar med inhemska lantraser i många länder och är den mest populära faderrasen i Europa.

Texellamm växer bra på bete. Djuren klarar sig bra på magra beten, men ju bättre foder desto bättre resultat. Det unika med Texel är att det höga köttinnehållet är kombinerat med lagom fettinnehåll. Fettet är därtill jämnt fördelat över kroppen, något som är extra fördelaktigt för slaktlamms-producenter som vill undvika fettavdrag i slakten.

Texelköttet är välmarmorerat och har en mild smak, som faller de flesta i smaken. Kött från texelkorsningar brukar vinna smaktester i Storbritannien. De uppfödare som har renrasig texel brukar till och med ta köttåtertag på sina slakttackor.

Många upplever att texelköttet smakar mindre ”får” än köttet från andra raser.

Det är naturligt att använda Texel i treraskorsningar, där tackorna är korsningar av t.ex. finull/rya/päls och dorset/suffolk. På så vis får man många lamm året om med mycket kött och bra tillväxt.

Texel är en lugn och lätthanterlig ras som är lätt att stängsla in på beten. Texel har vit ull, svart nos och svarta klövar, saknar horn och är ullfri på ben och huvud. 

Källa: Elitlamm och Svensk Texelförening

Gotlandsfåret har sitt ursprung i det gotländska utegångsfåret. Genom urval för storlek och pälskvalitét har Gotlandsfåret utvecklats till en effektiv rasför produktion av kött och pälsskinn. Genom sin rörlighet och goda förmåga att utnyttja varierande betesmarker är Gotlandsfåren mycket lämpliga till nordisk landskapsvård.

Från Gotland, där de utgör den dominerande rasen, har de spridits över till hela fastlandet.

De vuxna djuren är grå med svarta huvuden och ben. Vita tecken förekommer ibland på huvud och ben. Stora vita tecken är inte önskvärda. Huvud och ben är ullfria. Svansen är kort med ullfri spets. Såväl tackor som baggar saknar horn. 

Temperamentet är livligt utan att fåren för den skull är skygga och de är lätta att få tama.

Vid betesgång är Gotlandsfåren ofta mer utspridda i terrängen än får av andra raser. De har dock en utpräglad flockinstinkt och fungerar utmärkt tillsammans med vallhundar.

Gotlandsfåren har en starkt årstidsbunden brunst och lammen föds på våren.

Tackorna har lätt att lamma, har goda modersegenskaper och god fruktsamhet. Från två års ålder föder tackorna i regel två lamm. Trillingfödslar är inte ovanliga.

Lammen föds svarta men under sommaren ljusnar de och blir grå i olika nyanser. Till rasens absoluta särdrag hör den glansiga och lockiga ullen. På lammen är den fullt utvecklad vid 4-5 månaders ålder och kan då ge ett vackert och användbart skinn.

Lammskinn från gotlandsfår är mycket attraktiva och efterfrågade och de egenskaper som uppskattas är:

• Färgskalan som kan variera från vitt till svart. Avelsmålet är dock en ren och klar färgnyans från ljusgrå till mörkgrå, jämnt utbredd över skinnet.

• Jämn lock över hela skinnet, ca 10-15 mm stor och med en tredimensionell karaktär.

• Ett glansigt och silkigt pälshår.

Skinnen bereds med olika hårlängder och används främst för hantverk, inredning och beklädnad. För att lammen ska bli slaktmogna under hösten kompletteras betet ofta med vallåterväxt eller annat tillskottsfoder under senare delen av uppfödningstiden. Köttet från Gotlandslammen håller hög kvalitet. Det är mört och smakligt och brukar hävda sig väl i smaktester med kött från olika fårraser.

Goda modersegenskaper, hög fruktsamhet och lågt underhållsbehov uppskattas i korsningsprogram med Gotlandsfår som moderras. De bästa tackorna bör dock användas för fortsatt avel inom rasen. Tackor med sämre pälsegenskaper kan dock vara lämpliga för korsning med baggar av utpräglad köttras.

Källa: Gotlandsfårs föreningen

Leicesterfåret avlades fram redan i mitten av 1700-talet i England.

Man ville skapa ett medeltungt köttfår med glansig, lång och ganska grov ull. Detta ”leicester longwool-får” har aldrig haft någon stor utbredning men har ofta använts när nya raser skapats, runt om i världen.

Leicester finns med i de flesta andra rasers bildande bl a texel och dalasau, leicesterbaggar användes även i ryafårens rekonstruktion.

De införda djuren har mest använts till inkorsning för att förbättra den svenska fårstammen. 

I vårt land har unika ”nordiska” egenskaper utvecklats hos det svenska leicesterfåret som ullkvalité och pälshår. Rasen har under årens lopp anpassats bättre till vårt klimat och betesmiljöer. Bland s k renrasiga leicesterfår finns ibland en tendens till smal kroppsform och tunnare ull ibland med mörka färginslag. Detta är en följd av att tidigare inkorsning av lantrasanlag finns i djurets härstamning. Föreningens mål är ren färg och ett medeltungt, köttfylligt djur med harmoniskt kroppsform med minst R i klassning.

På 1980-talet startade en ny fas i utvecklingen av vårt svenska leicesterfår – det vita pälsfåret. Uppfödare började producera pälsskinn av samma typ som gotlandsfårets.

Vårt mål är att ta in mer leicester i vår besättning. 

Källa: Svenska Leicesterfårföreningen

År 2022 fick vi upp ögonen för en besättning i närheten där antalet getter och får hade gått överstyr. Getterna o fåren på besättningen levde i missär..

Vi valde då att köpa loss samtliga getter och får för att ge dem en ny chans till ett bättre liv. 

Eftersom vi egentligen inte hade några planer på att skaffa getter så kom detta väldigt plötsligt. Vi valde därför att omplacera ett stort antal getter men behöll 3 st själv. 

Idag har vi tre getter och en bock. 
Vi fick dessvärre inga uppgifter om vad getterna är för ras. Vi misstänker starkt att där är mycket göingeget i dem. Men inga garantier för de. 

Vi har getterna mestadels för sällskapet men föder även upp killingar till liv.